Lindas Blogg

Jag har tillbringat några dagar i Katrineholm och jag mår ju så mycket bättre när jag är där än när jag är hemma i Södertälje. Här hemma kommer ångesten samma sekund som jag kliver innanför dörren. 

 

Jag älskar såklart att vara hemma i lägenheten...det är ju mitt hem men samtidigt så är det mitt "fängelse". Jag går runt med en klump i magen och en tyngd över mina axlar. Hela min situation suger ut den lilla positivitet jag har. 

 

Jag har bestämt mig för att ta en paus från alla sociala medier för det känns som att jag försöker vara någon jag inte är. När jag är borta är jag glad och positiv...men inte här hemma där den enda glädjen jag har är mina djur. Jag känner en press på att försöka visa att jag gör saker och är aktiv men om sanningen ska fram gör jag inte ett skit känns det som. Ångesten förlamar mig här hemma och vissa dagar kan jag knappt äta, eller så tröstäter jag. Ni som läst min blogg vet ju hur jag brukar må. Humörsvängningar, stress, ångest och tårar...dagligen. Att få åka bort har varit så himla skönt för jag har fått vara mig själv. 

 

Men jag har även mina katter att tänka på och egentligen vill jag inte lämna dom överhuvudtaget. Jag känner lite så att där jag är ska de också vara. Dom är en stor del av mig och jag kommer aldrig att välja bort dom. Väljer man att umgås med mig så får man helt enkelt stå ut med det. Vi har ändå hållit ihop i tio år nu och jag har lovat att de ska få vara hos mig tills den dagen de inte lever längre. Man blir bunden med husdjur så är det ju och jag hamnar lite i kläm när jag måste välja på dem och mitt eget mående...för lite så känns det. Men jag är en person som bryr mig mer om andra än mig själv så valet är inte speciellt svårt även om det blir otroligt jobbigt. 

 

Man kan absolut ses hos mig också och inte bara att jag måste åka iväg men jag åker hellre bort på grund av att jag inte mår bra här. Ni vet kanske själva hur svårt det kan vara att umgås med någon när man är nedstämd, stressad och lättirriterad. Det slutar oftast inte bra. 

 

Jag ser en styrka i att öppna upp sig som jag gör här i bloggen bland annat men samtidigt är det extremt jobbigt för många blir ensamma pga att man mår som man gör. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så vill människor helst umgås med människor som är konstant glada, positiva, sociala, självständiga, har många egna vänner, jobbar och tjänar pengar. Jag känner mig som en grå liten mus och jag har känt så hela livet och jag är trött på att behöva känna så. Jag är bra som jag är även om jag gråter ofta, är lättirriterad ibland, missuppfattar saker, inte har många vänner, tystlåten, inte vågar göra bort mig mm. Ser folk mig som tråkig så får de göra det. De ska vara glada att de slipper vara såhär för det är inte lätt. 

 

Jag vill såklart inte vara såhär. Jag vill inte sitta hemma själv varje dag, jag vill också kunna arbeta, jag vill också vara glad och positiv, social, ha många vänner, göra saker ofta. Jag tror inte ni förstår hur jobbigt det är att skriva detta för jag är så otroligt rädd för att andra ska se mig som svag och lättutnyttjad. Jag har kanske varit det men jag tänker inte vara det längre. Jag har också rätt att få ställa krav och att få göra som jag vill och inte bara finna mig i vad andra vill. Man ska inte tro att man kan göra vad som helst och att jag ändå alltid kommer finnas kvar när det passar. Jag har mina behov och har lika stor rätt som alla andra att göra det som får mig att må bra även om det inte passar andra. Jag har alltid ställt mig själv åt sidan för att andra ska få som de vill. Oftast gör jag det för att visa att jag anstränger mig för att andra ska vara nöjda men jag vill även att andra gör detsamma för mig.