Utmattningströttheten är tillbaka lite starkare igen och det känns ju lite segt om jag ska vara ärlig. Trötthet som inte går att vila bort och konstant känsla av att vara jättetrött. Ändå är jag rastlös samtidigt så det är som att två olika sidor drar i mig. Lägga sig och vila är svårt eftersom jag inte kommer till ro trots tröttheten.
Snart är jul och nyår över och det stressar mig otroligt mycket över att alla olika möten kommer dra igång. Jag känner att jag behöver ro att bara få vara men om inte det heller tar mig "framåt" är det svårt. Jag vet inte alls vad som jag behöver egentligen. Det känns som att man bara står och stampar på samma ställe. Hur kan man ens bli såhär "utmattad", och varför är det så svårt att bli av med den? Varför kan jag inte bara få vara som "vanligt"? Ha energi som alla andra har, klara av att jobba igen...
Jag tror att ovisheten är det jobbigaste. Att inte veta när jag kommer orka igen, att inte veta om jag kommer kunna jobba som undersköterska igen, att inte veta hur länge jag kommer behöva kämpa med ekonomin... Alla tankar tar nog mest energi men hur ska jag kunna sluta oroa mig? Ja, jag vet inte. Det är en fullt normal reaktion när man hamnar i mitt läge men den energin skulle behöva läggas på annat. Jag mår lite bättre än i höstas men rädslan för att hamna där igen ligger och gror inom mig. Jag vet att det inte är långt borta och minsta lilla motgång eller krångel kan få mig att hamna där igen.
Jag mår som bäst när alla är på ledighet och jag vet att det inte är några måsten, inga jobbiga samtal, inga krav utan jag kan bara vara och koppla bort allt för en stund. Men när ledigheterna är över kommer all oro, stress och ångest tillbaka. Trots att jag nu har både facket och mitt personliga ombud som hjälper mig med allt så känns det övermäktigt allting.
Jag har dock hittat några saker som känns intressanta och jag kommer ta reda på mera fakta för att se om det är något som kan få mig att komma framåt. Hjälp med praktik/arbetsträning och kartläggning över vad jag kan jobba med och vilka anpassningar jag kan behöva för att kunna arbeta. Jag behöver komma igång och om anpassningar och annat jobb kan hjälpa mig så är jag öppen för det men jag kommer behöva hjälp att ta reda på vad som fungerar långsiktigt för mig. Jag vill ju ha en anställning och tjäna mina egna pengar och helst så vill jag ju jobba som uska men kommunen verkar som sagt inte vara samarbetsvilliga. Riktigt dåligt att man ska hamna utanför pga psykisk ohälsa och neuropsykiatriska diagnoser/funktionshinder. Vi är som alla andra men kan behöva anpassningar under en tid eller resten av livet för att orka jobba. Det kan handla om kortare arbetspass, samma dagar och tider, mer tid för återhämtning. Man kanske inte klarar av att göra lika mycket som andra men jobba kan vi om vi får chansen. Jag har liksom klarat av att jobba som alla andra förut så jag kan absolut göra det igen men jag kanske behöver vissa anpassningar till en början samtidigt som jag fortsätter rehabiliteras för att bli av med utmattningen och komma in i rutinerna igen. Man kanske är mer trött vissa dagar, man kanske behöver mer tid för återhämtning och att det inte blir för rörigt för hjärnan tar stryk av stress och utmattning och det känner jag. Jag har sämre närminne och svårare för att hålla reda på saker och ting men det kan som sagt bli bättre om man får rätt förutsättningar.
Trötthet
Psykisk ohälsa En kommentarUtmattningströttheten är tillbaka lite starkare igen och det känns ju lite segt om jag ska vara ärlig. Trötthet som inte går att vila bort och konstant känsla av att vara jättetrött. Ändå är jag rastlös samtidigt så det är som att två olika sidor drar i mig. Lägga sig och vila är svårt eftersom jag inte kommer till ro trots tröttheten.
Snart är jul och nyår över och det stressar mig otroligt mycket över att alla olika möten kommer dra igång. Jag känner att jag behöver ro att bara få vara men om inte det heller tar mig "framåt" är det svårt. Jag vet inte alls vad som jag behöver egentligen. Det känns som att man bara står och stampar på samma ställe. Hur kan man ens bli såhär "utmattad", och varför är det så svårt att bli av med den? Varför kan jag inte bara få vara som "vanligt"? Ha energi som alla andra har, klara av att jobba igen...
Jag tror att ovisheten är det jobbigaste. Att inte veta när jag kommer orka igen, att inte veta om jag kommer kunna jobba som undersköterska igen, att inte veta hur länge jag kommer behöva kämpa med ekonomin... Alla tankar tar nog mest energi men hur ska jag kunna sluta oroa mig? Ja, jag vet inte. Det är en fullt normal reaktion när man hamnar i mitt läge men den energin skulle behöva läggas på annat. Jag mår lite bättre än i höstas men rädslan för att hamna där igen ligger och gror inom mig. Jag vet att det inte är långt borta och minsta lilla motgång eller krångel kan få mig att hamna där igen.
Jag mår som bäst när alla är på ledighet och jag vet att det inte är några måsten, inga jobbiga samtal, inga krav utan jag kan bara vara och koppla bort allt för en stund. Men när ledigheterna är över kommer all oro, stress och ångest tillbaka. Trots att jag nu har både facket och mitt personliga ombud som hjälper mig med allt så känns det övermäktigt allting.
Jag har dock hittat några saker som känns intressanta och jag kommer ta reda på mera fakta för att se om det är något som kan få mig att komma framåt. Hjälp med praktik/arbetsträning och kartläggning över vad jag kan jobba med och vilka anpassningar jag kan behöva för att kunna arbeta. Jag behöver komma igång och om anpassningar och annat jobb kan hjälpa mig så är jag öppen för det men jag kommer behöva hjälp att ta reda på vad som fungerar långsiktigt för mig. Jag vill ju ha en anställning och tjäna mina egna pengar och helst så vill jag ju jobba som uska men kommunen verkar som sagt inte vara samarbetsvilliga. Riktigt dåligt att man ska hamna utanför pga psykisk ohälsa och neuropsykiatriska diagnoser/funktionshinder. Vi är som alla andra men kan behöva anpassningar under en tid eller resten av livet för att orka jobba. Det kan handla om kortare arbetspass, samma dagar och tider, mer tid för återhämtning. Man kanske inte klarar av att göra lika mycket som andra men jobba kan vi om vi får chansen. Jag har liksom klarat av att jobba som alla andra förut så jag kan absolut göra det igen men jag kanske behöver vissa anpassningar till en början samtidigt som jag fortsätter rehabiliteras för att bli av med utmattningen och komma in i rutinerna igen. Man kanske är mer trött vissa dagar, man kanske behöver mer tid för återhämtning och att det inte blir för rörigt för hjärnan tar stryk av stress och utmattning och det känner jag. Jag har sämre närminne och svårare för att hålla reda på saker och ting men det kan som sagt bli bättre om man får rätt förutsättningar.