Jag vet att jag skulle ta en paus eller sluta skriva helt i denna blogg men känner att jag behöver ventilera mig någonstans. 
 
Eftermiddagen har varit lite jobbig. När klockan var 13.00 fick jag en påminnelse på telefonen att jag hade ett möte med min psykolog på psykiatrin idag 15.00. Jag blev helt paff för jag hade återigen helt glömt bort detta trots att jag har tänkt på det nästan varje dag sedan vi bokade in tiden. Jag blev med en gång stressad och fick ångest och jag kände bara att jag inte kunde ställa om mig att åka till besöket. Jag ringde min psykolog och berättade detta och jag fick en ny tid imorgon istället så nu är jag förberedd och inställd på detta samt har satt flera påminnelser och larm. 
 
Det har blivit mer regel än undantag att jag glömmer bort viktiga saker och min psykolog har flera gånger ringt till mig på eftermiddagen och talar om att vi hade ett möte inbokat den dagen som jag hade missat. Varje gång har jag blivit chockad och känt att nä, vi hade väl ingen tid inbokad men sedan när jag kollat mina anteckningar från föregående möte så har jag ju faktiskt skrivit upp att vi hade en tid. Det har alltså helt och hållet försvunnit från minnet. 
 
Jag är så rädd att det ska uppfattas som att jag skiter i besöken och bara inte väljer att gå, men ändå så vet jag att min psykolog vet om att så inte är fallet. Jag som alltid har hållit reda på saker och ting, skrivit upp och haft stenkoll, alltid kommit i tid etc. Det känns som att allt jag har varit bra på har jag tappat...förutom att skriva, det har jag alltid älskat att göra och är rätt bra på. 
 
Inget av mina intressen håller jag idag på med...Jag orkar inte och lyckas inte med att komma igång. Det spelar ingen roll hur mycket jag vill, det går bara inte. 
 
När jag flyttade tillbaka till Södertälje efter en hemsk tid i Mora så fick jag jobb som timvikarie på Bergviks hemjänst direkt. Efter några månader fick jag ett vikariat som sedan ledde till en fast anställning. Jag jobbade mycket och ofta och tog ibland dubbelpass. Jag ville det och jag orkade det. Allting flöt på bra och jag var stolt över mig själv som hade en fast anställning och en egen lägenhet. 
 
På något vis så kom ohälsan smygandes men i början viftade jag bort det och tänkte att det går över av sig självt.  Det gjorde det inte utan jag började må sämre och sämre efter varje år som gick. Min mormor gick bort, dåliga förhållanden, ständiga förändringar på jobbet samt konflikter i familjen fick mig att tappa fotfästet helt och tillslut tog det bara stopp. 
 
Vid det här laget började jag få svårt att komma upp ur sängen på grund av ångest och en stress som aldrig tycktes försvinna. Jag grät så gott som dagligen och kände hopplöshet. 
 
Tillslut kom jag nästan inte upp ur sängen alls. Jag sov fram till lunch och kunde verkligen inte kliva upp. Jag gick sedan upp och åt något och la mig sedan och vilade fram till kvällen då jag åt något, tog en dusch och sen var det dags att sova igen. Att ens gå ut med soporna började bli jobbigt och det tog emot. Nu började jag få svårt att komma igång med saker och ting och det kunde ta dagar innan jag lyckades genomföra en syssla i hemmet. Jag var nu sjukskriven på heltid men trodde att jag snart skulle vara tillbaka igen. Först trodde jag att jag skulle kunna börja jobba igen till sommaren 2016 men så blev det inte. Till hösten, då kommer jag kunna jobba, men nä, inte då heller. 
 
Jag skaffade Riley och jag började känna lite mera hopp. Nu kom jag ut flera gånger dagligen och i och med att jag har rutiner för Riley fick jag det också. Men allt annat var fortfarande jobbigt och det kämpar jag med ännu idag. 
 
 
 

Misslyckande

Psykisk ohälsa Kommentera
Jag vet att jag skulle ta en paus eller sluta skriva helt i denna blogg men känner att jag behöver ventilera mig någonstans. 
 
Eftermiddagen har varit lite jobbig. När klockan var 13.00 fick jag en påminnelse på telefonen att jag hade ett möte med min psykolog på psykiatrin idag 15.00. Jag blev helt paff för jag hade återigen helt glömt bort detta trots att jag har tänkt på det nästan varje dag sedan vi bokade in tiden. Jag blev med en gång stressad och fick ångest och jag kände bara att jag inte kunde ställa om mig att åka till besöket. Jag ringde min psykolog och berättade detta och jag fick en ny tid imorgon istället så nu är jag förberedd och inställd på detta samt har satt flera påminnelser och larm. 
 
Det har blivit mer regel än undantag att jag glömmer bort viktiga saker och min psykolog har flera gånger ringt till mig på eftermiddagen och talar om att vi hade ett möte inbokat den dagen som jag hade missat. Varje gång har jag blivit chockad och känt att nä, vi hade väl ingen tid inbokad men sedan när jag kollat mina anteckningar från föregående möte så har jag ju faktiskt skrivit upp att vi hade en tid. Det har alltså helt och hållet försvunnit från minnet. 
 
Jag är så rädd att det ska uppfattas som att jag skiter i besöken och bara inte väljer att gå, men ändå så vet jag att min psykolog vet om att så inte är fallet. Jag som alltid har hållit reda på saker och ting, skrivit upp och haft stenkoll, alltid kommit i tid etc. Det känns som att allt jag har varit bra på har jag tappat...förutom att skriva, det har jag alltid älskat att göra och är rätt bra på. 
 
Inget av mina intressen håller jag idag på med...Jag orkar inte och lyckas inte med att komma igång. Det spelar ingen roll hur mycket jag vill, det går bara inte. 
 
När jag flyttade tillbaka till Södertälje efter en hemsk tid i Mora så fick jag jobb som timvikarie på Bergviks hemjänst direkt. Efter några månader fick jag ett vikariat som sedan ledde till en fast anställning. Jag jobbade mycket och ofta och tog ibland dubbelpass. Jag ville det och jag orkade det. Allting flöt på bra och jag var stolt över mig själv som hade en fast anställning och en egen lägenhet. 
 
På något vis så kom ohälsan smygandes men i början viftade jag bort det och tänkte att det går över av sig självt.  Det gjorde det inte utan jag började må sämre och sämre efter varje år som gick. Min mormor gick bort, dåliga förhållanden, ständiga förändringar på jobbet samt konflikter i familjen fick mig att tappa fotfästet helt och tillslut tog det bara stopp. 
 
Vid det här laget började jag få svårt att komma upp ur sängen på grund av ångest och en stress som aldrig tycktes försvinna. Jag grät så gott som dagligen och kände hopplöshet. 
 
Tillslut kom jag nästan inte upp ur sängen alls. Jag sov fram till lunch och kunde verkligen inte kliva upp. Jag gick sedan upp och åt något och la mig sedan och vilade fram till kvällen då jag åt något, tog en dusch och sen var det dags att sova igen. Att ens gå ut med soporna började bli jobbigt och det tog emot. Nu började jag få svårt att komma igång med saker och ting och det kunde ta dagar innan jag lyckades genomföra en syssla i hemmet. Jag var nu sjukskriven på heltid men trodde att jag snart skulle vara tillbaka igen. Först trodde jag att jag skulle kunna börja jobba igen till sommaren 2016 men så blev det inte. Till hösten, då kommer jag kunna jobba, men nä, inte då heller. 
 
Jag skaffade Riley och jag började känna lite mera hopp. Nu kom jag ut flera gånger dagligen och i och med att jag har rutiner för Riley fick jag det också. Men allt annat var fortfarande jobbigt och det kämpar jag med ännu idag.