Ångest och tårar, en del av min vardag numera. Tårarna visar dock vad jag verkligen vill och känner och jag kommer att låta den drivkraften ta mig framåt. Med rätt hjälp kan jag lyckas. Frågan är om jag kommer att få den hjälpen eller om jag tvingas välja en egen väg som kommer att vara längre, men mitt mål är fortfarande densamma.
Första gången jag sommarjobbade på ett vård- och omsorgsboende i Sthlm visste jag att det var det här som var mitt kall. Det kanske låter löjligt men det var då jag bara visste! Jag har alltid varit tystlåten och "blyg" pga min Asperger diagnos men just denna egenskap gjorde att de oroligaste brukarna kände sig trygga med mig och jag har alltid varit omtyckt av brukarna. I efterhand vet jag att dom har gett mig minst lika mycket tillbaka!
Mina diagnoser gör det svårare och tuffare för mig och vi vet alla hur fruktansvärt dåliga arbetsförhållandena är inom vård och omsorgsjobben med ständig stress, pressande scheman osv. Men jobbet innebär så mkt mer än detta. Det är relationen till kollegor och brukare och jobbet som vi är där för att göra som jag älskar. Jag kommer aldrig ge upp utan en kamp, hur lång och tuff den än må bli!
skriven
Det hör inte till vanligheterna att man hör sånger som är känslomässigt träffande, men detta var en sådan sång. Påminner mig förövrigt om det gamla latinska uttrycket ”Per Aspera Ad Astra” – Genom Svårigheter Mot Stjärnorna… Tack för att du postade den.