När jag blev sjukskriven i Februari trodde jag att jag skulle få en chans att må bättre och återhämta mig. Fram till november var det lugnt...sen började helvetet när Försäkringskassan helt plötsligt nekade mig sjukpenning. Istället för att få en möjlighet att bli bättre blev jag efter detta allt sämre och idag vet jag inte hur mycket mer jag kommer att orka. Att inte veta om jag kommer klara av nästa månad. Att inte veta om jag får pengar överhuvudtaget. Att vara tvungen att börja jobba eller söka jobb aktivt fastän jag inte alls klarar av det. Och gör jag inte det står jag utan pengar. Vad jag än gör så blir jag nekad ersättning. Vad jag än gör så är det jag som blir lidande.
Jag jobbar inte och jag söker inte jobb av den enkla anledningen att jag inte klarar av det. Jag mår för dåligt! Ändå tvingas man till det. Man tvingas till det omöjliga. Om det ska fortsätta såhär tror jag inte att jag någonsin kommer må bra igen. 😢 FK vill att man ska arbeta men det är ju dom som gör att jag glider längre och längre ifrån ett bättre mående...längre och längre ifrån arbetslivet men närmare och närmare slutet.
Förra veckan gick jag över bron och önskade att jag hade modet...modet att hoppa. Jag vill inte dö! Jag vill leva! Men jag orkar inte fortsätta på det här viset! Jag känner mig så jävla maktlös. Dom har mitt liv i sina händer.
Jag gråter och gråter och ångesten vägrar försvinna. Jag stressas sönder av oron av att inte veta hur nästa månad ser ut. Jag är ständigt på helspänn och hjärnan är för länge sen utbränd. När jag har gråtit i flera timmar kommer huvudvärken. Jag blir arg, vill slänga något i golvet, ha sönder något. Tillslut tar jag ut frustrationen på mig själv. Jag slår mig själv hårt på benen och river mig själv på låren och i ansiktet. Sen bryter jag ihop och gråter i ytterligare några timmar.