Ibland blir tankarna för många och för jobbiga. Jag tänker för mycket, oroar mig och känner kanske efter alldeles för mycket. Jag glömmer att njuta av nuet eftersom jag oroar mig för hur det kommer se ut nästa vecka och veckan efter det. Jag känner mig aldrig lugn och efter en otroligt tuff och jobbig vår och höst är rädslan ännu större för att krascha.
Hur många gånger orkar man göra det innan man tillslut blir liggandes och aldrig mer tar sig upp? Jag försöker febrilt att överleva och att hitta rätt väg för att kunna fortsätta att just leva. Jag har gjort många felaktiga val de senaste åren, jag har kraschat, fått kämpa mig tillbaka men inte nått enda fram vilket gjort mig känsligare och känsligare för varje gång. Jag vill verka självsäker men om sanningen ska fram så känner mig jag bara ful, tråkig och ensam. Det känns inte som att jag passar in någonstans, som att jag bara sitter tyst i ett hörn och ingen ser mig och ingen bör mig. Jag existerar men jag är osynlig.
När jag blir ensam gråter jag och alla dessa tankar kommer. Ibland blir jag bara sittandes...förlamad men ändå inte.
Människor dras till de som syns och hörs, som är självsäkra och självständiga, som tar för sig och som jobbar och har ett rikt socialt liv. Jag är/har inget av det...
Jag är inte mindre värd för det..jag är inte sämre för det, men mitt liv blir inte lika enkelt som för många andra. Ibland inser jag att jag kanske är rätt stark ändå, för jag tror inte att det är många som orkar kämpa så som jag och andra får göra varje dag. Många hade gett upp för länge sen. För det syns inte på utsidan, denna dagliga kamp för att passa in i ett samhälle där människor som jag blir osynliga. Om ni bara visste vad jag och många andra går igenom dagligen. Om ni vara visste hur jobbigt det är att kämpa med olika diagnoser och psykisk ohälsa varje dag. Det är ett helvete men i slutändan skulle jag aldrig vilja vara någon annan. Det är en del av mig och mitt liv...det är JAG.
Jag är inte som andra och det som för andra är lätt kan för mig vara svårt. Mina känslor är mycket starkare än dina. Det finns inget mellanläge, det är allt eller inget.
Jag blir inte ledsen...Jag blir förkrossad.
Jag blir inte arg...Jag blir förbannad.
Jag blir inte upprörd...jag blir hysterisk.
Jag blir inte glad...jag blir överlycklig.
När jag måste vänta är det precis det jag gör...Jag väntar. Jag är inte som dig som kan koppla bort tankarna och göra annat...Jag väntar. Därför har jag svårt för ändrade planer i sista stund. Det kan vara en jätteliten grej men för mig blir den stor. Om du inte hör av dig kommer jag alltid att tro det värsta. Jag kan inte hjälpa det, det är bara så jag fungerar. Om du beter dig annorlunda kommer jag att lägga märke till det direkt. Jag kommer alltid att tolka saker fel och tro något annat än vad du kanske menar. Om du skojar kanske jag inte alltid förstår det utan tolkar orden precis som det står.
Jag vet inte alltid när jag ska gå med i en diskussion och då sitter jag oftast tyst istället. Jag kan ha träffat dig flera gånger men kommer förmodligen ändå att känna mig obekväm och osäker. Det är bara så jag är. Därför kommer jag alltid att försöka så gott jag kan med att prata och vara synlig men det är ingenting som syns men jag försöker verkligen att vara som alla andra. Ibland går det inte och jag förblir tyst så nästa gång vi ses kommer jag förmodligen att känna mig ännu mer obekväm och ha ännu mera press på mig själv att vara som alla andra.
Att vara social gör mig trött för jag måste hela tiden anstränga mig. Inte som för dig, där allt bara flyter på. Att gå till affären, frissan, vårdcentralen eller ta bussen innebär för mig en enorm nervositet flera dagar innan. Jag har svårt för att ta ögonkontakt och att titta ner på telefonen eller att prata med min hund gör mig tryggare. Jag försöker inte vara oartig.
Allt det som för dig kommer naturligt kräver otroligt mycket energi för mig...och mod. Ibland klarar jag inte ens av att svara i telefonen, det blir en trygghet att ha den på ljudlös, jag slipper nervositeten om det ringer.
Allt detta tänker många människor inte på om man inte som jag lider av psykisk ohälsa och har Adhd och Aspergers. Så om jag lätt faller i gråt över "ingenting" eller verkar sur så är det inte för att skapa bråk. Jag är bara inte som andra. Jag kommer att misstolka, oroa mig, känna mig obekväm, gråta ofta, vara lättirriterad och mycket annat men det är därför jag vill att ni ska veta varför. I min hjärna pågår så mycket som ingen annan kan se. Fast egentligen syns det rätt tydligt bara det att många ser mig som blyg, arbetsskygg, någon som vill skapa konflikter mm. Men bakom allt detta finns en förklaring och egentligen handlar det inte alls om att vara vare sig blyg, arbetsskygg eller vilja skapa bråk.
Pga allt detta är det inte många som orkar leva med oss. Du kanske tror att du måste gå på tå hela tiden och tänka på hur du formulerar dig för att jag inte ska misstolka? Jag vill att alla ska vara sig själva. Jag vill inte att någon ska bete sig annorlunda mot mig för att jag har mina diagnoser och psykisk ohälsa. Jag vill bara att folk ska förstå hur jag fungerar och att allting inte är så lätt för mig även om det är det för de flesta andra. Det är därför jag är öppen med hur jag fungerar för jag vill att folk ska förstå. Jag kanske kan uppfattas som konfliktsökande ibland men det handlar egentligen om att jag har tolkat någonting på mitt eget sätt. Egentligen vill jag inte alls bråka utan vill lösa allting på en gång. Blir jag sårad på riktigt däremot så lär jag aldrig kunna förlåta. Det tar tid att bygga upp min tillit. Ibland anstränger jag mig för mycket men tycker jag om någon vill jag visa det. Ibland kan man nog se mig som osjälvständig och för på men det är också för att jag tycker om dig och vill vara med dig. Tiden vi inte ses känns mycket längre för mig än vad den gör för dig eftersom jag bara går och väntar. Jag anstränger mig men ibland är det svårt och jag kan verka upprörd men det är bara för att jag saknar dig. Ibland kan jag skriva saker och du kanske inte förstår att det jag egentligen vill är att få träffa dig. Man är rädd för att skrämma iväg och vara för på. När jag tycker om någon så är det bara DU. Därför blir mitt hjärta också krossat om jag blir lämnad.
Jag har många brister men det handlar egentligen om att mina känslor är så mycket starkare än hos de flesta andra. Att lära sig att kontrollera dessa är inte alltid så lätt och ibland brister det helt enkelt.
Men om man ger mig tid kommer man även att upptäcka att jag är omtänksam, snäll, omhändertagande, ansvarsfull, hjälpsam, trogen, har lätt för att känna medkänsla, ärlig, öppen, är bra på att lyssna, vill alla väl, vill att alla ska må bra och oroar mig för andra.
Ja, ibland syns det inte att jag lider av vare sig psykisk ohälsa eller har diagnoser som Adhd och Aspergers. Ibland märks det tydligt och jag är också medveten om det men ibland tar känslorna över och allt blir fel. Jag får bära mycket på mina axlar men jag har också lärt mig att känna även om det ibland blir för starkt. Men hellre känna för mycket än att inte känna alls.
